Hon ser på mig med de där pliriga ögonen helt omöjliga att motstå. Hon vill hinna berätta allt hon varit med under helgen hos mormor. Att det är dags att sova och sömnhormonet sannolikt har börjat verka gör att hon kämpar än mer för att hålla igång så hon inte ska somna innan hon hunnit berätta allt.

”Slappna nu bara av och lyssna på avslappningsbandet.”
”Men åh”, säger hon med en glad suck. ”Vad är slappna av egentligen?”
”Det är när du ligger alldeles stilla och inte tänker på någonting.”
”Inte tänker på någonting?”, med den efterföljande frågan hur går det till hängande i luften.
”Ja, det är förstås inte så lätt. Ligg bara stilla och andas lugnt. Som på bandet.”
”Okeeej då.”

Hon kryper närmare och lägger armen tvärs över min mage. Jag ser hur hon kämpar med att hålla ögonen stängda. I ansiktet behåller hon det där underbara leendet som bara hon har. Så öppnar hon dem igen och ser på mig.

”Mamma, vad blir tjugofyra plus tjugofyra?”
”Det blir fyrtioåtta.”
Hon tänker en liten stund innan nästa fråga kommer.
”Men vad saknas då för att det ska bli sextio?”
”Tolv.”
”Jaha.”

 

På skolan tränar de just nu lilla plus och lilla minus, det vill säga talkamrater upp till tio.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s