Vi är lyckligt lottade med att ha en dotter som i alla fall ibland verbalt kan uttrycka saker som är jobbiga för henne. Inte just när det sker, då det naturligtvis hade varit allra bäst om hon kunde förmedla det, men det kan i alla fall komma fram vid andra tillfällen.
Att höra henne berätta att när när jag inte är hemma, eller när någon inte kommer den tid som den har sagt, tror hon att något har hänt mig och att jag kanske är död är inte direkt glädjande att höra. Däremot gör det all skillnad att veta att det är så hon upplever det.
Utan att veta orsaken till oron kan vi inte göra någonting åt den. Mer rätt förståelse kan vi hitta rätt verktyg. Little by little.
FLICKAN INGEN SER 