När avlastningen fungerar

För två år sen utreddes flickan för autismspektrumtillstånd och ADHD. Då den rätta kompetensen för hennes svårigheter uppenbarligen inte fanns i vår hemstad, då hon blivit utredd utan satt diagnos, men med tydliga svårigheter, valde vi att åka till Göteborg för att utreda henne på BNK som hade stor vana just från flickors problematik.

Flickan var då drygt fem år. Vi hade vagn till henne som hon satt i på tunnelbanan på väg till stationen där vi tog X2000 till Göteborg. Många gånger efter det har hon påmint oss om att hon aldrig vill åka ett sånt där snabbt tåg igen. Hon blev åksjuk. Väl framme i Göteborg fick vi snabbt styra om tanken på att vi skulle ta spårvagnen till hotellet. Flickan hade fullständig panik över att befinna sig på en ny plats med väldigt mycket folk i rörelse omkring henne. Vi hoppade istället in i en taxi som körde oss dit vi skulle. Maken satte sig fram och jag spände fast henne i baksätet varpå jag satte mig på andra passagerarsätet i baksätet. Men se det gick inte. Det var alldeles för långt ifrån henne. Hon var i stort sett redo att slänga sig ut genom dörren för att slippa sitta i denna okända taxi om jag inte satt alldeles intill henne.

Det har runnit mycket vatten under broarna under dessa två år. Hennes svårigheter kvarstår utan tvekan och merarbetet är konstant. Möjligen har karaktären av merarbetet förändrats under tiden. Nu har vi fått ett stöd omkring henne och oss som börjar fungera. Bland annat har hon möjlighet att vara på ett kortis en kväll i veckan samt en helg då och då. Att vara på kortis medför allt som oftast att man också åker skolskjuts mellan skola och kortis istället för att föräldrarna hämtar och lämnar.

Då de flesta saker i flickans liv tar lång tid att vänja sig vid har jag själv kört henne den första tiden. Visserligen har vi inte haft skolskjutsen beviljad förrän nu men jag hade antagligen kört henne ändå, bara för att veta att själva kortiset faktiskt fungerade bra innan vi utsatte henne för ytterligare en utmanande aktivitet, att åka taxi ensam med en person hon inte känner.

Nu var det i alla fall dags. Jag lämnade henne på skolan på morgonen, med omsorgsfullt packad väska, stolsits för bilen och instruktion till läraren om tid och plats där taxin skulle hämta upp henne. Sen gick jag som en osalig ande och väntade på att få besked om hur det hade gått. Tio minuter efter avlämning till taxi på eftermiddagen ringde läraren och sa att allt gått bra. Fyrtio minuter senare skickade kortis ett sms och talade om att hon kommit dit och att allt gått bra i taxin.

Medveten om att flickan inte alltid säger allt som det är och hon mycket väl skulle kunna gå med en känsla av att det inte alls gått bra, men att hon inte vågade säga det till personalen, föreslog jag att hon fick ringa hem om hon ville berätta hur det hade gått. Hon ringde och så sa hon.

– Taxin hade en sån där dörr som man skjuter åt sida. Inte alls en sån som det var förra gången jag åkte taxi.
Utan att vänta på svar fortsatte hon.
– Hur många gånger har jag åkt taxi mamma?
– Du har åkt taxi en gång förut.
– Nej, jag har åkt taxi två gånger.
– Ja, först åkte vi från tåget till hotellet och sen åkte vi tillbaka till tåget när vi skulle hem igen.
Hon vände sig till personalen och berättade att hon åkt taxi två gånger förut. Jag hörde på henne att det verkar ha gått bra, och eftersom jag också fått rapporten från läraren att hon inte verkat nervös alls innan och direkt hade tagit kontakt och börjat prata med den manliga taxichauffören kunde jag börja slappna av. Det verkade faktiskt som det gått bra, på riktigt.
– Och nu åkte du i taxin alldeles ensam.
– Meh! svarade hon med styrka i rösten. Inte alldeles ensam.
Jag tillät mig att skratta. Jag förstod precis vad hon menade.
– Taxichauffören var ju i bilen. Alldeles ensam var jag ju inte i bilen mamma.
– Nej älskling. Du har så rätt hjärtat. Inte alldeles ensam, såklart.

My mistake. Att jag inte lär mig. Det går helt enkelt inte att generalisera uttryck med flickan. Sen att hon inte känner sig ensam, trots att det var en person som var alldeles ny för henne, är förstås väldigt glädjande, i det här fallet.

Nu ska vi andra försöka slappna av i den bitterljuva känslan av att hon är iväg och har det roligt på något som hon behöver för att vi andra ska orka.