Vid dagens hämtning av lillebror på förskolan mötte vi en flicka som är något yngre än min dotter. Flickan var uppenbart nyfiken på min dotter. Lillebror talade om att det var hans storasyster. Flickan ställde den där så vanliga frågan ”Vad heter du?” till min dotter. Artigt svarade hon vad hon hette och att hon var lillebrors storasyster. Och där tog konversationen slut. Istället för att fråga tillbaka eller spinna vidare på relationen med den kontaktsökande flickan började hon busa med lillebror.
I bilen brukar det fungera att prata om saker som sker, om jag är ensam med henne vill säga. Nu var vi inte ensamma och samtalet blev inte mycket till samtal. Jag kunde leverera en mening och sen var hon igång med något annat. Jag fick lirka lite för att få fram vad jag ville.
Jag: När någon frågar vad du heter, är det trevligt att ställa samma fråga tillbaka. Det visar att man är nyfiken på den personen (kunde riktigt höra hur hon skulle svara ”men jag var ju inte nyfiken”)
Hon: Men varför frågade hon inte bara mig vad jag hette och sen sa vad hon hette? Det hade varit mycket enklare i så fall.
Jahapp, vi har en bit kvar att gå innan vi kan ta till oss regler kring det sociala samspelet. Men, skam den som ger sig. Någonting av det jag säger kanske går in, någon gång.
FLICKAN INGEN SER 