Det var ett tag sen jag skrev nu. Jag försöker reparera mig från ett ganska tungt fall för ett par vekor sedan. Efter en lång tids kämpande för att få hjälp och stöd för vår flicka är motståndskraften inte så hög. Kommentarer och ifrågasättanden från en oförstående omgivning river så lätt upp gamla sår. Ord blir till meningar som river som knivar i sår där skorpan knappt hunnit ta fäste innan den obarmhärtigt rivs upp.
Jag jobbar hårt för att hitta strategier som kan läggas som ett läkande bandage på de sår som behöver tid och vila för att återhämta sig. Tid, vila och strategier skapar en starkare hud, med motståndskraft för kommande motgångar. Det ska gå. Det måste gå. Jag måste tro på att det kommer att gå. Allt annat är otänkbart.
FLICKAN INGEN SER 
Kram! Ibland måste man backa och samla kraft.
Tack, ja det är väl så.
Å vad det låter jobbigt. Kramar!