En skolvecka då allt varit upp och ner. Inte en dag har varit som den brukar. Vad vi kan se har det varit bra uppbackning och bra förberedelser. Vi har varit med och planerat. Ändå är hon så vansinnigt trött. Inte trött så hon springer-omkring-överallt-och-skriker-trött utan utmattad-och-inte-orka-göra-någonting-trött.
Jag ser på och kan ingenting göra. Jag försöker locka henne ut ur sin värld. Världen där hon vill vara ifred. Världen där hon vilar. Där hon slipper alla intryck och alla ansträngningar. Där hon inte äter själv och inte heller klär på sig. Hon umgås inte med oss och hon pratar inte med oss. Aktiva dagar då hon springer överallt och skriker i falsett önskar vi oss ibland lite lugn. Idag längtar jag efter den energin. Trots att jag vet att hon behöver vilan efter veckan så avskyr jag att behöva se henne så utmattad.
Redan tidigt i veckan satte jag ett stort rött kryss över lördagen på veckotavlan. Inga planer. Jag visste om att det behövdes och var förberedd på tröttheten. Ändå gör den så ont. Gör så ont att inte kunna hjälpa. Att en skolvecka som är lite annorlunda skapar en sådan trötthet så hela familjen blir fullständigt handlingsförlamad av hennes utmattande trötthet.
Det är inte första gången och med all säkerhet inte den sista vi får uppleva en lördag i pyjamas och en flicka som är helt i sin egen värld. Vi lär oss hela tiden hur vi ska förhålla oss.
De senaste åren av utmattande veckor har lärt oss att låta henne få vara ifred. Låta henne få gå i pyjamas hela lördagen, mata henne när det är mat och låta henne få vara försjunken i den aktivitet som för dagen ger henne lugn och vila. Förr kämpade vi med att bryta hennes låsta beteende. Nu vet vi att det är hennes behov av vila som visar sig. Tids nog kommer hon ut till oss igen. Med en flygande energi och aktivitet. Då ska jag njuta av att ha henne här igen.
På Neurobloggarnas sida kan du läsa fler inlägg om framgångsstrategier.
FLICKAN INGEN SER 