”Jag gråter över hela mitt liv” – Tema gemenskap

För några år sedan, när vi funderade mycket och undrade hur vår flicka egentligen mådde, när vi sökte utredning och när vi kämpade med oförstående personal på förskolan, fick vi ofta kommentarer från personer i vår omgivning.

Det vanligaste vi fick höra, och som jag upplever att de flesta föräldrar får stångas med, var att andra i all välmening sa ”så gör mina barn med” eller ”alla barn är trotsiga och får utbrott över småsaker”. Så här i efterhand kan jag förstå att det mest var av välvilja eller för att man inte förstod bättre. Det hjälpte oss dock inte framåt. Det ställde oss bara ännu mer i skuggan av alla ”lyckade” föräldrar som inte verkade ha några bekymmer med att vara spontana och flexibla och som inte heller tyckte att det var särskilt jobbigt att ha barn i trotsåldern. Vi som redan hade ifrågasatt oss själva som föräldrar sen hon var liten fick ytterligare skäl att slå ner på oss själva. Kanske var det oss det var fel på i alla fall.

För, hur det än är, lika lite som en annan förälder kan sätta sig in i hur det är att ha ett barn med svårigheter med impulskontroll, hyperaktivitet, omställningar, känsligheten för mat, sömn och kläder mm, kan en förälder till ett sådant barn sätta sig in i hur det är i en familj med barn som fungerar enligt normen (med sina avsteg).

Det går inte att veta hur det är i en ”vanlig” familj heller. Det går inte att veta vad andra barn får utbrott över, det går inte att veta hur det kan vara i en familj där en lugn period mellan trotsperioderna kan pågå i flera månader i sträck där barnet mestadels mår bra. Det går inte att veta vad som oroar en normalutvecklad flicka som inte lider av ångest och depressioner. Vad finns i hennes tankar när hon är ledsen?

Kanske är det helt normalt att mitt barn storgråter i över en timme i sin säng och på något sätt mellan tårarna lyckas verbalisera ”jag gråter över hela mitt liv, över alla dagar sedan jag föddes, för allt blir bara fel” när det som utlöste affekten var att jag skar en kaka på fel sätt.

Kanske är det sånt alla föräldrar till flickor får ta hand om och kanske är det bara jag som oroar mig mer än nödvändigt.

Att finna gemenskap med familjer i liknande situation ger oss chansen och möjligheten att förstå vad som är normalt och mindre normalt. Det hjälper både oss och flickan att slappna av. Ibland så till den grad att hon får just ett timmeslångt utbrott av en felskuren kaka.

Neurobloggarna har tema Gemenskap den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om det. 

Fortsättning kring bokstavstolkande

– Om du tänker dig att det här pappret är hela resvägen, och så viker jag det på hälften. Då är det här halva vägen.

Flickan funderade en stund innan svaret kom.

– Men, vi kan väl inte åka på ett papper heller!

Det kräver en hel del av dessa flickors omgivning för att ge dem begripliga förklaringar.

Hår och perceptionskänsligheter

När man är flicka med perceptionskänsligheter är det inte uppskattat att borsta eller tvätta håret. Då kan det hända sig att man helt enkelt slipper borsta och kamma håret, mot att man vid hårtvätt har både schampoo och balsam och därefter ett balsam som inte ska sköljas ur i håret. Då kan det komma sig att det räcker med hårtvätt en gång i veckan utan att det blir några tovor.

Men, om man vägrar båda balsamkurerna och sen även borstningen efteråt så blir det lätt väldigt mycket tovor i ett ljust och tunt hår på en vecka. Att då låta sig bli kammad för att bli av med förstadiet av dreadlocks är en stor grej. Så stor så att man till och med blir mutad med ett nytt betalspel till ipaden för att det ska bli färdigt.

Och när kamningen slutligen är klar visar sig de stora svårigheterna med att välja istället och så kan man få ett utbrott över det istället, bara för att man behövt anstränga sig så länge för att bli av med tovorna.

Men det gick det med. Hade aldrig funkat för ett år sen.