I svåra situationer och jobbiga perioder i livet har de flesta människor ett stort behov av att få prata om det man är med om. Det är en del av bearbetningen att få prata och berätta.
Det är inte alltid man kan/vill/vågar prata med sin närmaste omgivning om att man har ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska spektrat. Skälen till det är många. Några är alla de förutfattade meningar som finns om diagnoser, bristen på förståelse för den annorlunda situation man lever i eller att man kanske inte vill att andra ska veta. Man kanske helt enkelt inte vill att omgivningen ska se ens barn som en med autism eller ADHD.
Oavsett om man kan prata med sin närmaste omgivning eller ej så verkar de flesta ha ett stort behov av att få prata eller träffa personer i liknande situation som man själv lever i. Känslan av samhörighet och att veta att man inte är ensam är ett viktigt behov att fylla. Det är egentligen inte alls särskilt konstigt. Vi kan dra parallellen till att prata föräldraskap med någon som inte har egna barn. Det går inte att förstå hur eviga vaknätter med skrikande barn faktiskt är om man inte upplevt det. Samma sak är det om man har en flicka hemma som rasar så fort omgivningens krav och förväntningar kommer utom synhåll. Det går inte att förstå om man själv inte har varit i situationen. Man kan försöka sätta sig in i, men helhetsbilden av hur det är har bara den som har genomgått samma sak.
För mig har behovet att få dela båda bra och jobbiga upplevelser med andra personer i samma situation varit enormt under den tid vi har bakom oss med utredningar och jakten på kunskap och metoder. Det har varit i kontakten med andra föräldrar som jag har fått med mig de allra flesta verktyg, i alla fall hitintills. Jag verkar inte vara ensam om detta behov.
Tack för att ni läser och delar sidan vidare!
Sen jag startade Flickan man inte ser har jag nämligen fått flera meddelanden med önskemål om ett gemensamt forum. Tack för att ni hör av er med förfrågningar och för att berätta er historia. Det hjälper mig att känna att jag inte är ensam och att det driver mig att fortsätta förmedla det jag har lärt mig om de osynliga flickorna.
Jag hoppas att den slutna gruppen med samma namn, Flickan man inte ser, kan hjälpa fler än mig att få tillfredsställa behovet av samhörighet. Tryck på länken så kommer du direkt till sidan. Välj sen Gå med i grupp. Tack för att ni läser och hör gärna av er med frågor eller önskemål. Vi måste våga prata mer om våra flickor.
FLICKAN INGEN SER 