Neurobloggarnas tema Samarbete har fått mig att tänka en del den här veckan. Vad innebär egentligen samarbete i livet med en flicka med npf? Egentligen går väl hela livet ut på att man ska samarbeta med andra i olika situationer. Visst kan man köra sitt eget race till och från, men från tid till annan behöver man kunna samarbeta med sin omgivning. Det blir liksom smidigast så.
En flicka med autism och adhd som också har ett stort kontrollbehov har inte så lätt att samarbeta med andra. Den flickan vill ha det på sitt sätt, för det är det enda hennes förmåga räcker till. Då är det upp till omgivningen att vara flexibel och töja på sina gränser och vanliga föreställningar för att samarbetet med flickan ska fungera. När man klarat av att göra detta länge nog så har man öppnat möjligheterna för flickan att kunna töja på sina regler och gränser.
En familj som hela tiden får anpassa sina regler och gränser för att deras flicka inte förmår att töja på sina, har ett lika stort behov av ett fungerande samarbete med pedagoger i förskola och skola som flickans behov av sina föräldrars flexibilitet. Ett bra samarbete skapar trygghet och när trygghet infunnit sig kan familjen släppa på sina behov av regler och förhållningsorder, precis som flickan när hon känner trygghet med sina föräldrar.
FLICKAN INGEN SER 