Samarbetet med både pedagoger och rektor skar sig rejält redan i början när vi tog upp vår oro för vår dotters mående. Att vi misstänkte autism eller ADHD och att vi sökte utredning för detta var något som de inte alls stöttade oss i. De delade inte vår oro alls. Om hon bara lärde sig att leda sina kompisar bättre så skulle hon klara sig fint, för i konflikter hamnade hon ofta, både med personal och med kompisar.
Vid ett av mötena med förskolerektor, specialpedagog och personal hade vi därför förberett oss både med ett utdrag om hur det kan se ut för Flickor med Aspergers syndrom, men också med en bok vi ville tipsa om. I all välmening naturligtvis. Vi hade ju själva inte förstått förrän ganska nyligen så det var inte så konstigt om de inte heller visste riktigt vad som var vad. Men att de skulle vilja förstå och att vi skulle samarbeta med vår dotters bästa i fokus var för oss en självklarhet.
Jag hade boken med mig och redan innan jag hade hunnit förklara hur mycket insikt och förståelse boken givit oss som föräldrar kring vår dotters många gånger avvikande beteenden och hur vi kunde hjälpa henne bättre avbröt rektorn mig med att säga:
Men hon väcker inga funderingar!
Boken var Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo.
Om vår dotter nu inte väckte några funderingar kring hur hon var på förskolan om dagarna, kan jag tycka att det faktum att vi satt där på ännu ett möte för att prata om vår dotters mående borde ha väckt nyfikenhet och en och annan fundering. Varför ser vi så olika sidor? Vad är det som gör att de är så påstridiga? Kan det vara något som vi inte ser eller förstår?
Neurobloggarna har tema Samarbete den här veckan. Här kan du läsa fler inlägg om samarbete.
FLICKAN INGEN SER 