Snälla flickor syns inte…

På väg ut från biblioteket grep dottern tag i ytterligare en bok. En rosa fin bok med gula solar på. I mitten en flicka med stora ögon och tofsar. Bokens titel är ”Snäll”. Dottern har inte knäckt läskoden än så hon tog boken helt och hållet på hur den såg ut. Den lockade till sig henne med all sin flickighet.

Hon bläddrar alltid igenom böcker innan vi läser dem för att avgöra om det är något hon vill höra eller ej. Det är något med bilderna som avgör om hon anser den vara värd att läsa eller för läskig för att hon vill höra oss läsa den. Den här boken gick igenom spärren.

Själv hickar jag första gången redan på bokens sjätte rad.

För att inte avslöja mig för mycket försöker jag mellan boksidorna ta reda på vem som skrivit, när den är skriven och vad de vill säga med boken. Jag förbannar mig en aning för att jag själv inte läst igenom den innan. Inte den här gången heller. Det är ju en barnbok liksom, hur illa kan det vara?

Men precis så illa är det faktiskt. Frenetiskt försöker jag tänka mig in i vad jag kan använda mig av i denna bok. Tankarna flödar kring hur min dotter, som på ena hållet inte alls klarar av att vara så där tyst och duktig, men som på andra hållet inte gör annat än håller igen utan att visa det som är hennes riktiga sidor, allt för att vara till lags och inte brista inför någon annan, hur tänker hon när hon hör vad jag läser? Eller reflekterar hon inte alls kanske?

Flickan är så tyst och duktig så till slut blir hon alldeles osynlig. Ingen ser henne och hon får inte fram ett ljud. Tills hon en dag plötsligt brister och skriker rakt ut.

Och då ser alla henne igen och hon blir flickan som alla tittar på. Flickan som blir lortig och smutsig och som både magister och förälder gömmer sig för.

Alla stirrar på henne och jag kan inte tänka annat än att det inte spelar någon roll hur flickan beter sig. Antingen så syns hon inte, eller så skriker hon för högt. Vad är det egentligen denna bok vill förmedla till flickor och deras föräldrar? Att om hon är tyst och snäll så är det ingen som ser henne. Och att om hon skriker högt för att bli sedd så blir hon utstirrad och skrämmer sin omgivning?

Hon upptäcker till slut fler små tysta flickor som blivit osynliga och lockar fram dem från väggen där de suttit fast.

Det är väl det enda positiva budskap jag kan se med boken. Att fler flickor fick en möjlighet att synas. Fler som slapp vara tysta och duktiga och osynliga. Om det nu inte vore så att flickan tänker att de i så fall fick klara sig själva. Ingen som ser, ingen som hjälper. Flickan går hem och äter och bokens allra sista mening är:

För hon är allt duktig hon!