Min andra dotter som nu kanske någon ser – gästinlägg

Gästinlägg:

Min andra dotter som nu kanske någon ser

Förra sommaren startade äntligen din npf utredning,
fast många inte såg någon anledning.
Din mamma och jag trodde att äntligen skulle någon se dig,
och upptäcka att du inte är en helt vanlig tjej.
Fast det i skolan ser så ut,
när du kommer hem slår du bakut.

Utredningen började en onsdag,
hoppet släcktes redan nästa dag.
Skolan vill inte att vi gör någon observation,
dem tycker det räcker med att ge information.
Trots att vi slitit och kämpat jag och din mor,
tjatat och krigat med näbbar och klor.
När utredningen var klar,
sa psykologen att nu är det dags för er att bruka allvar.

Vi ansåg att utredningen var bristfällig,
BUP sa att ilskan bara är tillfällig.
Vi kan inte sätta någon diagnos när skolan inget ser,
nu är det nog ni som istället får skärpa er.
Inte låta henne få som hon vill,
bara genom att hon tjatar lite till.

Att hela tiden få kämpa och slåss,
det tar hårt men vi ger aldrig oss.
Vi krävde en komplettering,
dem fattade först ingenting.
Men vi fortsatte att stå på,
till slut fick vi träffa inte bara en psykolog utan två.

Vi kom dit pålästa och ville ha en ny utredning,
när det gäller flickor har ni nämligen missat en massa forskning.
Att pojkar syns mer än flickor,
och att våra tjejer knyter sina händer i sina fickor.
Att dem i skolan bara nickar och ler,
när dem egentligen inte orkar mer.

Idag fick vi efter många besök återgivning av en psykolog,
och till vår häpnad hade vi faktiskt en dialog.
Under utredningen hade dem sett flera svårigheter,
tillräckligt för att nå flera kriterier.
Vi fick äntligen gehör,
vi mötte några som gjort utredningen som man bör.

Du har nu fått dina adhd och autismdiagnoser,
efter många skrik och flera psykoser.
Vi fick äntligen höra att vi gjort rätt,
att vi inte alls uppfostrat dig på fel sätt.
Att du har fått med dig något medfött,
att vi inte behandlat dig för slött.

Dina svårigheter kommer att bestå,
men nu kommer kanske hjälpen gå att nå.
Vi kommer fortsätta kämpa, slåss och för dig ber,
att nu äntligen är det några fler som dig ser.

/Per Gustavsson

Som en utvecklingstrappa, fast tvärtom

Många lär avsluta det här året med att konstatera att skitåret 2020 snart är slut. För egen del har jag avverkat så många skitår redan så Coronaåret 2020 har varit a walk in the park i jämförelse. Så här skrev jag i slutet på skitåret -18 till exempel.

”Äntligen är skitåret 2018 slut. Jag ser försiktigt och nervöst fram emot 2019. Jag vet inte vad jag vågar hoppas eller tro på.
Så många gånger vi har försökt ”starta om”.
Så många gånger vi har sagt till varandra att nu blir det nog bättre. Sämre kan det i alla fall inte bli.
Så många gånger vi har upplevt att det är just sämre det har blivit, trots alla goda intentioner.

Sämre och sämre.

Det är som att vi har placerats i en omvänd utvecklingstrappa. Ett skolexempel på hur man ska göra om man vill få en fullt kapabel familj att gå från att stå stolta och trygga i sig själva till att kräla på golvet för att ens orka ta sig igenom en vecka i taget utan att fullständig bryta samman.

Nån gång när jag i framtiden ska jag ägna mig åt att utveckla den trappan, för att beskriva vad som kan vara bra att låta bli.

Avvecklingstrappan – ett avskräckande exempel ska den heta.”

 

Även -19 blev för övrigt ett riktigt skitår, sämre än de tidigare. Tur vi har även det bakom oss och kan avsluta 2020 i en uppåtgående spiral.

Signalsubstanser och färjor

Skulle förklara effekten av ADHD-medicin häromdagen. Jag hade nämligen gått igång lite för tidigt med att förvänta mig att få hennes uppmärksamhet på en fråga.

Vi har pratat en del om hjärnan och signaler som skickas hit och dit tidigare så det var inte helt nytt. Hon verkar däremot ha börjat fundera lite mer på just adhd nu och har också varit lite mer mottaglig för hur saker fungerar på sista tiden.

Så jag tog chansen och berättade om sändare och mottagare och att det är som små färjor som har som uppgift ett ta signalerna från ena sidan till den andra och när man har adhd så kan det vara lite svårt för signalerna att hitta rätt.

– Vänta vänta vänta, avbröt hon mig mitt i mitt gestikulerande där mina händer agerade sändare och mottagare av signalsubstanser och tankar.

– Går signalerna inte väldigt väldigt fort i hjärnan?

– Jo.

– Isn’t it more like jet skis than ferries in that case?

När vi konstaterat att så var det nog kunde jag fortsätta min förklaring.

– Kommer alla fram till rätt ställe sen, fortsatte hon innan hennes jet ski-snabba hjärna kom på nåt annat som var viktigare att fokusera på.

Jag önskar att en större del av omgivningen hade en förståelse för vad det faktiskt innebär att vara mycket konkret och detaljerad i sitt tänkande. Det är liksom på en nivå som att det inte går att komma vidare om man som jag råkade använda en långsam och slö gammal färja som exempel för något som går snabbare än man hinner tänka.

Fast, kanske skulle jag kunna använda färjorna som exempel på hur tankarna kan snurra runt på öppet hav innan adhd-medicinen kickat in på morgonen. För att inte tala om hur mistlurarna tutar på kvällarna när dimman ligger tät i farleden.

Hmm 🤔

22. Besegrad

Jag fick erkänna mig besegrad ännu en gång i slutet av en termin och konstatera att jag inte klarade att upprätthålla ett inlägg om dagen under december.

Under de senare delarna av terminen har jag många gånger lagt märke till symptom hos mig själv som påmint mig om hur jag mådde hösten -15, innan jag störtdök i utmattning efter jullovet. Så när vi för ett par veckor sen fick någon form av besked om en förändring orkade jag helt enkelt inte längre och jag drog nog undermedvetet i någon sorts handbroms, allt för att inte göra slut på de sista resurserna ännu en gång.

Året blev långt ifrån det år 2019 som jag önskade mig i förra årets önskelista. Det är nog bara ett minskat antal möten som uppfylldes under året, men inte pga att det fungerade, snarare imploderade. Det har varit ett av våra tyngsta år sen kö för utredning, utredning och diagnoser. Ett år med utmaningar, skuldbeläggande, orosanmälningar och utredningar som jag önskar att ingen behövde genomgå, men, kanske kommer det något gott ur det här också, till slut.

Nu önskar jag dig och dina nära en skön julledighet, på vilket sätt den än firas, eller inte firas.

Ta hand om dig!